Hur nära kan det bli? Att röra sig bakåt på parkett är inga problem, sidledes ok men nu tar jag mig även framåt. Inget klockrent kryp ännu men hasandes med en fot fram och en fot bak. Kanske inte det smidigaste sättet men nu är det mycket kul jag når och hittar. Hittills har mamma och pappa hittat sakerna precis innan mig men det är bara en tidsfråga innan jag får smaska på ett löv, dra ner ngt dyrt i golvet eller vittja granen. Får underhålla mig med min senaste kompis – dammsugaren och Wham såklart.



Ute är det en helt annan sak. Föräldrarna kör polarstuket och när man inte har en 900:a får man köra lager på lager. Tänk liten stoppad korv. Min mobilitet i overall har tidigare varit begränsad men nu är den mer eller mindre obefintlig. Lika bra att gilla läget och jobba på talet, eller tjatet och vrålet som mina päron skulle beskriver det.
Hängde med mormor på eftermiddagen och föräldrarna fick ledigt och gå på bio. Som vanligt hade vi det kul men hon fick även känna på en dos av den vansinniga vrålbebisen som jag förvandlas till ibland. Tur att även mormor har knep, så som prassligt papper, att distrahera med.